Klarar mig själv, tack

Läser i en annan blogg om rädsla för kärlek och närhet och funderar. Jag kommer att tänka på den här texten:

Klarar mig själv. Tackar som frågar, men jag klarar mig själv. Vill inte ha nån hjälp, det går så bra ändå så. Vill inte luta mig mot någon annan. För plötsligt är någon annan inte där och jag faller. Jag vill inte falla, tack så mycket. Så jag lutar mig mot ingen. Jag klarar mig själv. För jag är rädd för att falla. Rädd för att bli lämnad ensam och ledsen med såren och smärtan. Så jag klarar mig själv, men tack ändå...