Träffade en vän idag som jag av olika anledningar inte träffat på ett år. Hon berättade att hon under våren blivit sjuk i hjärnstress. Jag förstod inte först utan frågade om hon blivit utbränd och på sätt och vis var det väl så. Fast hon fortsatte att kalla det hjärnstress. Extremt kort stubin var hur det först visade sig, eller var då hon först reagerade på det. För trött och slutkörd, det hade hon känt sig innan. Kort stubin är inte något den här väninnan har. Jag tror aldrig jag sett henne i närheten utav arg ens. Dessutom berättade hon att hon inte klarar intryck. Det är som om hjärnan inte orkar sortera. Hon blir helt slut och kan inte koncentrera sig eller hålla fokus på nånting då. Men hon var bara sjukskriven i sex veckor sen började hon så smått jobba igen. Fast det är så pass svårt att hon inte orkar ta hand om sin lille son. För att hon blir så fullständigt utmattad. Helt galet.
Jag förstår och förstår ändå inte. Hur är det när det inte längre går att bita ihop? Att man faktiskt inte kan 'skärpa sig', göra klart och sedan ta en helg där man inte gör något och sen är man på banan igen. Det går helt enkelt inte längre. Vi är nog ganska många som har rört oss i den där riktningen men där vi inte halkat hela vägen, av olika anledningar. Jag har sett det hos mig själv och jag har sett det i min omgivning, tendenserna.
Att halka hela vägen är nog inte så svårt egentligen. Det jag förstod idag är att vägen tillbaka är oerhört mödosam och svår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar