Oslo & en ensam val

 

När påsken tog slut hade jag kanske hoppats på att förkylning också skulle ha tagit slut men det hade den tyvärr inte. Nåväl, eftersom jag hade planerat att åka till Oslo och dessutom redan varit hemma fem dagar tänkte jag att det får bära eller brista.

Efter rejäl försening anlände jag med tåg till Oslo strax efter midnatt natten mot onsdag. Det var mitt första besök i Norges huvudstad och jag är mycket belåten.

En fantastisk upplevelse för mig var Munch-museet, det rekommenderar jag varmt.  

Bilden är från Akers brygge. 

 

 

 

 På resan hemåt igen idag, rekommenderade min resekamrat en bok som jag inte tidigare hört talas om - 52 Hertz. En val sjunger på fel frekvens och omtalas som världens ensammaste val då det inte finns några andra valar som sjunger på samma frekvens och sålunda kan inga andra valar höra den.  Att bero på inte höra, så har alla valar svårt att höra varandra på grund av fartygens oljud i haven!

En fascinerande historia som berättar mycket om det marina livet över huvudtaget. Jag har inte avslutat boken men så här långt är den mycket läs- eller lyssningsvärd tycker jag. 

Små vårtecken

När nu den här förkylningen envisas med att bråka med mig så glädjer jag mig än mer över naturens vårtecken: alla knoppar, en liten vårbäck, blåsippsbacken å söta tussilago.

  

Hemmapremiär

 I år missade jag premiären i herrallsvenskan. Hammarby spelade hemma igår mot fjolårets svenska mästare. Och de besegrade dessa med 3-0. Fantastiskt! 

Och även om jag hellre hade stått på läktaren som vanligt, under tifot, så var det fint att se det på teven. Så jag vill i stillhet hylla Hammarbys tifogrupp, vilken inramning!

Så här snyggt var det:

Påsken firas med förkylning och avdammad dikt

 Så lagom på Skärtorsdagens morgon kom den. Förkylningen. Och jag som har, hade så många planer, planer som redan skrotats och planer som jag hoppas ska gå att genomföra. Men så kommer jag och tänka på min dikt om förkylningen utan hyfs, hur en förkylning kan kännas om dess orsak och verkan..

Här kommer den i repris:

Förkylt

Jag är förkyld. Det är en förkylning utan hyfs. Helt och hållet utan hyfs. Jag har dimma i huvudet, huvudvärk, bomullskänsla. Jag har dimma i ögonen. De rinner, liksom näsan. Bronkerna väser. Andnöd. Hjärtformad andnöd. Hjärtformad för jag blev förkyld när du lämnade mig. Sedan dess har jag legat på min säng som en tyst sill, inlagd på burk. Inlagd i ättikslag.

Klart jag blev förkyld. Klart jag har dimma i huvudet, i ögonen. Tårarna är nog inte bara förkylningstårar. I ärlighetens namn. Klart jag har hjärtformad andnöd. Hur skulle jag kunna ha något annat? Jag har blivit förvandlad till en tyst sill. En förkyld tyst sill med hjärtformad andnöd.

Jag har andformad hjärtnöd och dimma i själen. Jag är kall som en sill och aldrig tyst. Gråter förkylningstårar och snyter förkylningssnor. Gälarna väser. Hjärtnöd. Hjärndöd. Inlagd på burk. Inlagd i formalin. Inlagd på psyket.

Klart jag blev helt och hållet sjuk. Klart jag dimma i själen. Dimman är nog inte bara sjuk. Dimman är ett behagligt töcken, ett täcke, en svepning. Klart jag har hjärtnöd, på burk, i formalin, till allmänt beskådande. Det är klart att sjukdomen är en förkylning och att alla sjukdomar kommer i stim, som sillen.

Jag är en sill. Det är klart jag är förkyld. I ärlighetens namn. Man ska klä på sig ordentligt så man inte blir kall, för blir man kall blir man förkyld. Kalla sillar som inte kan vara tysta om sin hjärtnöd, sin hjärtdöd, blir förkylda. Det blev så när du lämnade mig. Det är klart att förkylningen inte har någon hyfs.

Jag är helt och hållet utan. 

Världen brinner - avgå alla

Det händer så obeskrivligt mycket dåliga saker just nu att jag bara har lust att skrika. Det känns som om världens ledare hittar på nåt nytt elände så vi ska glömma det där andra eländet som de ställt till med. Det känns som världens samlade galenskaper är som en snöboll som rusar ner för en backe och bara blir allt större. Vi som står här i backen vi håller ögonen på bollen och försöker springa undan som bäst vi kan.

Men vad händer när vi hela tiden vaknar upp till nya katastrofer? Antingen befinner vi oss i ett konstant skräckhus men adrenalinpåslag som aldrig slutar. Eller så stänger vi av.  Är det de två valen vi har? Nej såklart inte. De flesta av oss befinner oss nog någonstans längs en flytande linje.

En del av vad som händer med mig är dock att det blir svårt att överblicka och jag tappar fokus - vad var det nu som hände där?, vem var det som?, oj fy fan vad gör de nu där borta?, men det där kriget, den där invasionen, den där nya klimatrapporten, va i helvete är hela världen inblandade i epstein, åh nej massvält på flera håll, satan nu utrotades .., havsbottenmining vad är det?, hur påverkar..?, vem gjord...? har de inv..? Inte ens frågorna hinner jag med. Och förståelsen för vad som händer, hur jag kan navigera, känslan av att jag kan göra nånting, påverka krymper.

Jag vill ställa mig på ett hustak och skrika. Jag vill ta aktiv del och protestera. Jag vill göra något. Men vad? Vad ska jag skrika?

AVGÅ ALLA! RIV HELA SKITEN!

Just nu, med ett snabbt nyhetssvep på morgonen, är det min känsla för situationen i världen.